Jag måste nog säga att jag inte hade något självförstoende innan. På denna bloggen som jag nu haft i ett halvår (tror jag) har jag inte fått en ändå dum eller dålig kommentar. Faktist har jag inte hört något skitsnack eller något om mej på väldigt väldigt länge och det är väl de som gör att mina dagar inte går under. För som säkert alla har, så har jag också varit i trotsåldern (fjortis) Då jag utnyttjade killar för att få bekräftelse om att jag såg bra ut. Men steg för steg började jag bygga upp ett förtroende om att jag kunde stå på egna ben. Så jag började gå utan smink, jag började träna (mest för min egen skull för jag har en ryggsjukdom) Jag började äta vad jag ville för jag tänkte.. "Den rätte killen älskar mig för den jag är och det förhållandet kommer hålla" Och samma sak tänkte jag om vänner. Jag har nog max 5-8 vänner som är mina närmsta som jag litar på lika mycket som jag litar på mig själv. Grejen är den.. skaffa inte vänner för att få status, publicitet utan för att dom ska ha jobbet att göra dig lycklig och ditt jobb att göra dom. Jag tänker allt när jag är ledsen.. det kommer bli bättre med tiden. Som som varit elak nu och kommer få se om några år. det är inte lönt att va bitchig tillbaka om någon klankar ner på en. Svälj det och spotta det bakom dej för du behöver inte sånt som är negativ.